Koll på sten

Har väldigt mycket att skriva om egentligen, men ingenting om det där orkar jag skriva om nu för jag är alldeles för trött. Finns en jäkla massa skit och orättvisor runtikring mig nu som jag stör mig på och är besviken som tusan men...all denna besvikelse gör mig ändå positiv, ger mig energi och ett jävlar anama. Jag kan!

Mm ja jo precis. Och sen så kan jag stolt säga att jag tar hand om mig själv. Att jag jobbar för mycket får jag höra, och att "meeen vad du har blivit smal, du tar väl hand om dig?" Japp det gör jag :D Ingen fara på taket, jag är helnöjd. Att jag är så jäkla trött är väl inget roligt iof, men det tar jag igen sen. Nu ska vi inte göra nån paradox av det här och tro att jag försöker övertyga andra om någonting som inte är sant. Nej...så är det inte. Jag är lite för medveten om dessa psykologiska aspekterna för att falla dit själv. Nu ska vi sätta lite bollar i rullning...men först...ZZzzzzzova!

Rörigt minst sagt

De senaste veckorna har jag klurat och tänkt och klurat och tänkt och slitit mitt hår och haft ångest över vad jag ska göra den närmaste framtiden, hur beslut ska skaffas och tas. Om man ska satsa eller inte, och VAD man ska satsa på.

Nu har jag dock kommit underfund med, eller ja snarare hittat tillbaka till mitt rätta jag, alltså att ta det med lugn. Allt faller väl på plats så småningom. Och så blir jag sådär hysteriskt stressad och måste göra massor. Och så kommer lugnet och påminner. Och så kan jag inte sitta stilla utan måste göra nåt. Och så blir jag förbannad på mig själv. Jag har ju lovat att aldrig fastna i den där vardagshetsen. Jag ska leva här och nu. Det är jävligt jobbigt att leva upp till och det går jävligt dåligt får jag ju säga. Det är lätt att förstå vem man är när man sitter såhär...men därute i vardagen innebär det mest att springa i ett hamsterhjul och vara bra på allt. Och det gör mig mest förvirrad...

Och vad har jag kommit fram till? Endast förvirring. Såååå...ska sluta tänka. Försöka leva nu istället. För se...tak över huvudet, mat i kylen, vänner inom räckhåll. Vad klagar man för egentligen...resten är upp till en själv vad man vill göra. Alla har lika mycket tid.
Jag är ganska så trött nu, sömn hade vart trevligt...

Höst!

Den son hävdar att det vart en regnig och tråkig höst kan inte ha befunnit sig i Sverige iallafall. Men så fort det regnar en dag klagar alla på att det är så dåligt väder, knäppt det där. Jag är iaf helnöjd so far, och helt beroende av vad det är för väder då jag tränar hästarna ute dagligen. Har inte märkt av nåt dåligt väder iaf, och när jag körde till Hajom igår för att träna så rullade vi ut med lygnern och in i skogen. Så jäkla vacker är det där och det går inte att beskriva för någon som inte varit där. Skogen lyser rött och gult och allt är bara magiskt.

Kurre skötte sig godkänt på träningen med tanke på att han varit odräglig det senaste. Mest med lastningen då så idag blev det fram med transporten igen för att träna. Då gick han in bra några gånger så jag hoppas det håller. Det funkar inte att ha en svårlastad häst om man ska satsa lite. Och satsa har jag kommit på att det måste jag göra nu. Antingen träna och satsa och faktiskt komma någon vart, annars kan jag lika gärna skita i allt. Det svåra är bara att jag vill satsa på så mycket...jag vill satsa på min egen träning också. Jag vill satsa på att få rullning i jobb och saker, kanske en utbildning. Det går inte att klona sig, det har jag förstått, frågan är bara när jag ska leva som jag lär? Börjar mer och mer inse saker och känner mig ganska naiv. Svårt att känna empati och det där....det är inget bra tecken.

Har även lasttränat norsvensken i stallet och fått cred på att jag kan. Jag säger bara en sak-repgrimmor is teh shit. Annars hade den hästen vart i andra änden landet nu antar jag. Han har kommit loss några gånger med ägaren och det har bara blivit svårare och svårare. Jag hjälpte dom idag och efter lite träning så gick han efter mig med slakt grimskaft in i transporten och stod där helt lugn. Flera gånger dessutom, en gång är ingen ide, för då har man troligtvis bara haft tur ;) Dom som lastar på ett sätt bara för att få in hästen ger jag inte mycket cred för. Men kan man be sin häst om att göra nåt och han gör det lugnt och sansat...vad det än är. Det är hästhantering. :)

Nej men...slut på babbel. Nu måste jag sova ett par timmar för det vaknas jobb inatt.

Slutet

på en lång dag avslutas väldigt bra med go musik, rykade färsk banankaka och raggsockar i sängen. Dock kan jag inte riktigt komma ifrån det där med att ensamma kvällar känns väldigt ensamma. Det är ingenting jag är sugen på längre, sen så har jag råkat få en viss person på hjärnan också det sista, graaaow. Men men...

Idag gjorde Sheriffen tävlingsdebut på Oppänge. Kl 6 imorse blåste det och regnet bara vräkte ner så jag hade nästan bestämt mig för att inte åka. Meeeen, gjorde iordning allting, åkte till stallet och det klarnade faktiskt lite lite lite. Såååå, vi lastade på och åkte mot gbg. Jag har haft sällskap av Madde hela denna helgen som varit med och supportat på träning och tävling. Ett stort tack för det Maddisen, både för sällskapet och hästhållare. :) Sheriffen var något stökig och brötig och ville att det skulle hända saker hela tiden men alltid med ett öra mot mig när jag satt på ryggen iallafall. Klasserna gick bra, jättebra även om vissa saker gick mindre bra. Tex en galoppfattning som mest blev någon form av studsande och tydligen hade hela publiken susat enligt madde. :O Så kan det då. Däremot blev nog nästa galoppfattning den bästa vi nånsin gjort så jag är helnöjd.

Själv är jag helt slut efter denna helgen. Men det blir ingen sovmorgon imorgon så det är kanske dags att sova? Jag ska lämna in mammas bil imorgon på verkstan, springa hem och sen så kommer Shibbe och hälsar på :)

Jag kan inte sluta säga det, och jag kommer inte sluta säga det. Men han är mitt levande bevis. Levande bevis på att tja, mitt sätt att lägga upp träning och rehab funkar men kanske framför att att lyssna på din häst. Jag har ridit för tränare som bara sagt att jag ska fortsätta pusha honom fast han inte vill, jag har varit hos både tandläkare och osteopat för att fixa till saker som behövs fixas. Men det mesta har jag gjort själv och det första jag gjorde var att börja lyssna på hästen. Sååå, han fick en sadel utan bom och nu har han fått finfina rygg och serratus thoracis-muskler som går att använda igen. Lite massage här och där, då och då och bra träning. Nu efter några månader bara flyter han fram och både jag och hästen tycker det är roligt igen. Förut kunde man höra när han gick på hårt underlag att den ena hoven slog i mycket hårdare än den andra. Ingen hälta, bara ojämnhet. Men nu hörs det knappt, bara mitt tränade öra som hör pyttelite skillnad nu. Visst är det mycket kvar, hela han är ganska så ojämn i sidorna och man får jobba väldigt mycket med att balansera upp honom. Men framsteg är kul, det är det vi lever på. Vad vore det för vits att kämpa om man inte kommer någon vart.

Sheriffen fick nöja sig med en promenad i kvällsmörkret, jag har haft mycket att plugga på idag. Nu är den här, den gråa hösten och regnet kom när jag cyklade hem. Hoppas att det inte regnar imorgon för jag sk upp och rida. Sen blir det ett pass på gymmet med Thildisen verkar det som. Får se vad jag ska köra förnånting. Armarna är ganska slut efter helgens hårda pass och mina vader...mina stackars korta korta vader måste blivit helt utsträckta igår på kursen. Vi skulle göra finnen, en övning där din medhjälpare håller i vristerna när du sitter på knä och långsamt faller framåt mot golvet för att långsamt resa sig upp igen. Jag tänkte att jag borde nog inte göra det med mina korta baksidor men...dum som man är. Kramp och nu en jävla träningsvärk, men kul att ha testat iaf. Vet att jag nästan klarar den. ^^
Sovdags!

Bah. Har legat i över en timme och försökt få pulsen att gå ner. Men ju hårdare jag blundar och ju mer jag vill sova desto värre blir det så nu ger jag upp. Det har hänt för mycket idag för att min lilla hjärna ska lägga sig på normal-läge igen, den går inte att få ur hamsterhjulet. Nu blev jag sur på mig själv för att jag skippade gymmet för detta försök att sova lite mitt på dan. Nåja. Allt är väldigt huller om buller och mina nerver tål inte detta livet, verkligen inte. Men jag behöver det! Vad gör man?

Imorse var jag uppe och tränade med Sheriffen på banan. Den hästen är helt underbar att rida just nu. Är inte framtung på nåt sätt, kan han inte bära sig så springer han fortare. Men får man honom då att jobba och samla sig så blir tempot genast lägre. Han kan nu stoppa från både skritt och trav med rumpan och utan nån tyngd alls i bettet men fortfarande med huvudet i samma position. Det känns häftigt får jag säga, traven är mycket bättre nu också då han orkar hålla sig samlad. Längtar till när galoppen också känns så.

Så nu blir det att packa ihop sig för fyra timmars jobb och sen vidare till Thilda. För imorgon börjar SAFE-kursen i gbg. Är inte ett dugg förberedd och har pluggat dåligt så det är dålig tajming med denna kursen, men jag ska göra mitt bästa iallafall.

Ensam

Jag hade ju köpt vindruvor och chips till ikväll. Så gjorde jag väl misstaget att gymma efter jobbet utan direkt någon energi. Påff vad illa man mår. känner mig väl ensammare än ensammast bara för att när folk väl hör av sig för att dom vill umgås så sa jag nej. Jag kan inte riktigt acceptera det, eftersom det är så sällan någon hör av sig, så sällan jag har tid. Är väl en skitsak att må dåligt över, nåt man bara får stå ut med. Mitt egna problem liksom. Meeen shaky som jag är så är det skönt att vara ensam, jag är ju trots allt en liten ensamvarg för det mesta.

Stallet är sålt, jag ska inte bo kvar i denna lägenheten i höst. Spännande vad som händer och sker. Inget dramatiskt antar jag dock. Men fly landet hade vart en bra grej.